Gosade med barnen i sängen i morse medan de tittade på bompa. TV i sovrummet, vilket fantastiskt lyxig uppfinning. Förstår inte varför jag har varit så negativ till det så länge. Så gosigt att slappa alla fyra tillsammans. Enda nackdelen är att det avsevärt försvårar möjligheterna att komma i tid till jobbet…

Annars är det mycket rollspelslekar just nu. Mamma, pappa, barn är mest populärt. De leker, leker och leker. I morse kramades de i hallen. ”Sinna är min kompis”. ”Uia är min kompis”. Sötnosarna. Men det är också mycket mitt och ditt och allt måste vara rättvist. Har Sinna varit hos mormor måste Uia också få vara det. Har man lovat att de ska få måla när de kommer hem från förskolan måste man hålla det för de kommer ihåg vad man har lovat. Ny erfarenhet. Det är så roligt. Det värsta de kan säga är att man inte är deras kompis längre. Minst någon gång per kväll stormar någon av dem iväg in på rummet med orden ”mamma är inte min kompis längre”. Så måste man trösta och fråga varför och prata om vad de blev arga på. Ofta kan de faktiskt formulera det nu för tiden och då kan vi prata om det. Varför jag gjorde som jag gjorde, men att det inte var meningen att de skulle bli ledsna. Att det aldrig är det, men att vi ibland tycker olika eller att olika saker är viktiga. Så blir vi sams och kramas och jag får vara deras kompis igen. Viktiga samtal. Fina att få ha. Att de är så stora nu att det går att prata om det som tidigare bara var frustrerade tårar.

Igår branschmingel med vin och snittar på Clarion Sign, idag mingel med Rotaryförening och imorgon mingel på stan med f.d. arbetskamrater. Efter näst intill obefintlig interaktion med andra människor under sjukstugetiden känns mitt behov av vuxenkontakter omättligt. Är därför mycket nöjd med veckans planer, trots att det innebär mindre tid med barnen. Med tanke på hur galet jobbigt det var att få iväg dem till förskolan idag påbylsade overaller och galonbyxor, så känns det helt uthärdligt att maken får ta middagsmaraton och jag glider in lagom till duplobygget. Märkligt men sant…

När man läser om ”Felicia försvann” på DN Kultur idag så skriver Jens Liljestrand att Anna Wahlgren har tappat all trovärdighet avseende frågor om barn. Det intresserar mig att han påstår det och på vilka grunder. För allt är inte svart eller vitt. Goda, välbeprövande teorier som har hjälpt många föräldrar med sömnstörda barn blir i min värld inte mindre värda för att teoretikern/författaren har lämnat en del i övrigt att önska avseende sitt föräldraskap. Det är att göra världen svart eller vit. Enligt mig är det aldrig så enkelt. Vi har genom åren hyllat en mängd manliga författare/psykiatriker/läkare m.m. som säkerligen inte har varit några förebilder som föräldrar, men som ändå har varit duktiga inom sin specialitet. Deras teorier har prövats och ifrågasatts på egna meriter och inte utifrån författarens egna personliga erfareheter. Skomakarens barn har inte alltid de mest välvårdade skorna. Teori och praktik är inte samma sak. Man kan vara usel på det ena och fantastisk på det andra. Jag har alltid tyckt att Anna Wahlgren är märklig som person. Har tänkt att så många barn måste ha varit svårt att hantera så att varje barn har känt sig sett och fått den kärlek och stöttning det förtjänar för en bra start här i livet.  Är därför inte särskilt förvånad, men tycker givetvis att det är väldigt tråkigt, att det faktiskt också var så, eller att i vart fall Felicia upplevde det så. Jag har också undrat över de val som gjort att Anna W har levt det liv hon har och om hon alltid har kunnat vara en god förälder under dessa omständigheter. Vad som förvånar mig i nuvarande debatt är att alla verkar vara så chockade och att så få klarar av att skilja på teori och praktik. Det är givetvis på grund av det känsliga ämnet barn, men jag kan inte låta bli att undra om en manlig författares teorier avseende dessa frågor hade sågats på samma sätt under rådande omständigheter.