Sitter i klientmöte med en kollega som jag länge har misstänkt har svårt att få barn. I vart fall är han gift och har inga barn samt är kring 40, så det kan inte uteslutas. Klienten har även vid tidigare tillfällen diskuterat lämpliga tidpunkter att “skaffa barn”, hur man kan planera “barnskaffandet” på bästa sätt, hur snabbt hon blev gravid med tidigare barnet etc. Vid dagens möte pratade hon om hur många andra på kontoret som nu var gravida och om hur det “smittar” när en är gravid. Och jag blir så illa berörd. Över aningslösheten i hennes uttalanden. Den totala bristen på empati och förmånga att inse att alla inte har samma förutsättningar. Att tanken inte ens slår henne att ämnet kan vara känsligt och särskilt när någon är närvarande som inte har barn. Inser att jag är präglad av mina omständigheter och känner mig alltid lika lyckligt lottad i sådana situationer numera. För att jag inte är den som måste klistra på ett leende och hata varje ord. Stålsätta mig inför eventuella skojfriska skämt om “inte jag kanske smittas också snart” eller “är det inte dags för er snart”. Men är likväl illa berörd och försöker byta samtalsämne så snart det går. Vägrar att skämta med, eller hålla med.
