Sinna är ledsen och vill inte äta. Han gråter och säger att han inte kan äta.
- Varför inte då?
- Jag har ingen muuun.
- Jo, du har ju visst en mun gubben. Du kan äta. (pekar)
- Neeej, den är inte tillräckligt stor…
- ??
Annars är det mycket rollspelslekar just nu. Mamma, pappa, barn är mest populärt. De leker, leker och leker. I morse kramades de i hallen. “Sinna är min kompis”. “Uia är min kompis”. Sötnosarna. Men det är också mycket mitt och ditt och allt måste vara rättvist. Har Sinna varit hos mormor måste Uia också få vara det. Har man lovat att de ska få måla när de kommer hem från förskolan måste man hålla det för de kommer ihåg vad man har lovat. Ny erfarenhet. Det är så roligt. Det värsta de kan säga är att man inte är deras kompis längre. Minst någon gång per kväll stormar någon av dem iväg in på rummet med orden “mamma är inte min kompis längre”. Så måste man trösta och fråga varför och prata om vad de blev arga på. Ofta kan de faktiskt formulera det nu för tiden och då kan vi prata om det. Varför jag gjorde som jag gjorde, men att det inte var meningen att de skulle bli ledsna. Att det aldrig är det, men att vi ibland tycker olika eller att olika saker är viktiga. Så blir vi sams och kramas och jag får vara deras kompis igen. Viktiga samtal. Fina att få ha. Att de är så stora nu att det går att prata om det som tidigare bara var frustrerade tårar.
