Jag har farmors skor på mig idag. Min farmor unnade sig väldigt lite, men skor älskade hon. Var det något hon unnade sig så var det kvalitétsskor. Gärna från Italien. Hon slog till på ett nytt par säkert vartannat år. Dessa extravaganser… Hon vårdade dem ömt. Alla paren förvarades i sina originalkartonger i garderoben, putsades och vårdades. När hon slutade jobba kom de fram allt mer sällan. Hon fortsatte måla sina vackra långa naglar ända fram till de sista åren, men hon fick ondare och ondare i ryggen så till slut kunde hon inte ha höga klackar längre. Inte ens till fest, eller snarare inte ens på släktkalas som var de fester hon kom ut på. Men kartongerna stod klar i garderoben, som kära minnen av en annan tid. En tid när hon med bestämda, klapprande steg gick längs korrodorerna på kontoret. Nu har jag hennes skor. Vi hade samma storlek. De passar perfekt. Och trots att de har minst 20 år på nacken är de så fina. Och på något sätt blir jag glad och lite rörd varje gång jag tittar ner på dem. Dagens par är bruna med vackra små detaljer och perfekt höjd på klacken. Jag går vidare i hennes skor. Det känns bra. Till och med naglarna är målade idag. Fanns det en himmel och farmor kunde titta ner från den, så skulle hon le stolt och säga till farfar som satt bredvid “lite har flickan allt efter mig”.
