Nu är vi inte ur vattkoppsgrottan. Uia började förskolan igen igår och båda barnen är friska. Jag har nu fått någon förkylningsliknande åkomma, känner mig matt i kroppen och konstig i halsen. Börjar bli sjukt bitter över att aldrig bli helt frisk. Har inte tränat sedan november och det känns inte som jag har varit helt frisk sedan dess heller. Jag blir galen. Är dessutom orolig för att Sinnas alla gigantiska koppor ska lämna ärr över hela hans lilla kropp. I sådana fall vet jag någon som aldrig kommer att förlåta sina föräldrar för att vi inte vaccinerade när tid var. Vattkoppshelvete. Tycker fortfarande att det är väldigt konstigt att man inte vaccinerar barn i Sverige för vattkoppor som man gör i t.ex. Tyskland.
Igår branschmingel med vin och snittar på Clarion Sign, idag mingel med Rotaryförening och imorgon mingel på stan med f.d. arbetskamrater. Efter näst intill obefintlig interaktion med andra människor under sjukstugetiden känns mitt behov av vuxenkontakter omättligt. Är därför mycket nöjd med veckans planer, trots att det innebär mindre tid med barnen. Med tanke på hur galet jobbigt det var att få iväg dem till förskolan idag påbylsade overaller och galonbyxor, så känns det helt uthärdligt att maken får ta middagsmaraton och jag glider in lagom till duplobygget. Märkligt men sant…
