Anna Wahlgren

Ni som har följt mig ett tag vet att vi använde oss av en egen variant av sova-hela-nattenmetoden för att få Uia och Sinna att sluta sova i skift. Vi led båda av grova sömnstörningar efter att i fem månaders tid ha blivit väckta ca en gång i timmen av någon av barnen. Vi läste hennes råd med kritiska ögon. Vi köpte det som lät förnuftigt (barn mår bra av att få sova långa perioder i ett sträck, barn mår bra av att lära sig att somna om själva och vara trygga i sin egen säng). Vi skippade det som inte kändes bra (sova på magen, inte gå in i rummet när de var ledsna etc.). Det hjälpte oss och våra barn oerhört mycket. De sover fortfarande vid snart fyra års ålder tryggt hela natten i sina sängar. Vi fick vår nattsömn och vårt liv tillbaka. Läggningarna tillbringades inte i något sadistiskt skrikmaraton (som belackare gärna får det att framstå som) utan i lugn och harmoni, efter den första stökiga natten. De var glada när de gick och lade sig och de var glada när de vaknade (i huvudsak, med undantag vid sjukdom etc. förståss). De somnade lugnt och tryggt själva efter bus och nattning. Jag är övertygad om att de inte for illa under denna period. Vi fick en hel del mycket bra råd från  Anna Wahlgren och det kan man inte ta ifrån henne på ett så lättvindigt sätt som i nuvarande debatt.

När man läser om “Felicia försvann” på DN Kultur idag så skriver Jens Liljestrand att Anna Wahlgren har tappat all trovärdighet avseende frågor om barn. Det intresserar mig att han påstår det och på vilka grunder. För allt är inte svart eller vitt. Goda, välbeprövande teorier som har hjälpt många föräldrar med sömnstörda barn blir i min värld inte mindre värda för att teoretikern/författaren har lämnat en del i övrigt att önska avseende sitt föräldraskap. Det är att göra världen svart eller vit. Enligt mig är det aldrig så enkelt. Vi har genom åren hyllat en mängd manliga författare/psykiatriker/läkare m.m. som säkerligen inte har varit några förebilder som föräldrar, men som ändå har varit duktiga inom sin specialitet. Deras teorier har prövats och ifrågasatts på egna meriter och inte utifrån författarens egna personliga erfareheter. Skomakarens barn har inte alltid de mest välvårdade skorna. Teori och praktik är inte samma sak. Man kan vara usel på det ena och fantastisk på det andra. Jag har alltid tyckt att Anna Wahlgren är märklig som person. Har tänkt att så många barn måste ha varit svårt att hantera så att varje barn har känt sig sett och fått den kärlek och stöttning det förtjänar för en bra start här i livet.  Är därför inte särskilt förvånad, men tycker givetvis att det är väldigt tråkigt, att det faktiskt också var så, eller att i vart fall Felicia upplevde det så. Jag har också undrat över de val som gjort att Anna W har levt det liv hon har och om hon alltid har kunnat vara en god förälder under dessa omständigheter. Vad som förvånar mig i nuvarande debatt är att alla verkar vara så chockade och att så få klarar av att skilja på teori och praktik. Det är givetvis på grund av det känsliga ämnet barn, men jag kan inte låta bli att undra om en manlig författares teorier avseende dessa frågor hade sågats på samma sätt under rådande omständigheter.