Pappaledighet rules

Gång på gång slås jag av hur viktigt jag tycker att det är att min man också är hemma med barnen. Hur bra och viktigt. Nu är det han som känner dem bäst och även om det gör ont i mammahjärtat ibland, så är det så nyttigt. Att inse att han är lika viktig för dem och har lika mycket att säga till om. Att han också kan fatta viktiga beslut. Att han kan allt som har med dem att göra.

Det är så lätt att tänka att det inte är så när man är hemma med dem själv. Tänka att jag vet lite bättre. Jag kan lite bättre. Att jag borde ha lite mer att säga till om än han. Att det är bättre att jag gör. Jag kan ju ändå bäst. Och vi mådde inte bra av det. För även om det var fantastiskt att få vara så nära barnen gjorde det mig också till en surbittertant ibland. Tänkte tankar som ”varför är det jag som måste packa skötväskan varje jävla gång”. Och han älskar den närheten som detta också ger med barnen. Även om jag vet att han nu också ibland tänker ”varför är det jag som måste packa skötväskan varje jävla gång” och ”varför är det jag som ligger steget före hela jävla tiden. Som tänker på när de ska sova och när de ska ha mellis”.

Men inte bara det. Nu förstår vi varandra bättre från båda håll. Jag förstår bättre att han ibland behövde göra jobbgrejer och bli sen. Han förstår hur tungt det kan vara att vara den som väntar på den andre som är sen. Hur tungt det kan vara att vara den som är kvar hemma och fixar allt med de små, medan den andra glider iväg till jobbet och kaffet vid datorn och fikapauserna med jobbarkompisarna. Och det är så skönt, så skönt för mig att han nu förstår (även om det händer att han tycker mest synd om sig själv och glömmer att jag också har varit där). På riktigt förstår. För det gör att jag sakta men säkert kan släppa lite av mitt surtantbitteri, mitt martyrskap som har vägt så tungt på mina axlar till och från detta underbart, tokjobbiga, frustrerande år. Det finns fortfarande där och det kommer snabbt upp till ytan igen om han gnäller för mycket över allt som är jobbigt. Särskilt när han gör misstaget (det händer, men inte så ofta) att jämföra till sin fördel. Att det skulle vara lite tyngre för honom, eller att han faktiskt ställde upp lite mer när jag var hemma. Då blir jag varulvsgalen. Ser rött. Det svarta, håriga surbittertanten, hoppar upp på mina axlar och piskar på mig. Vill anfalla omedelbart, utan pardon. Men vi har pratat om det och han förstår det nu. Vi förstår varandra och jag älskar det. För jag vill inte vara surbittertanten. Jag vill vara glad och harmonisk och känna att jag lever i en relation där vi delar ansvaret för barnen och förstår varandra.

Pappaledighet rules och det ska man inte glömma när man tänker att man hellre lägger pengarna på en resa, eller en bil, eller ett större hus, eller tänker att det skulle vara mysigt att få vara hemma lite till. I vart fall minst ett år. Att mannen kan få ngåra ynkans månader om ens det. När man vill ha hela kakan och mannen inte ens fattar att han håller på att missa hela kakan. Då blir den ena tjock och bitter och den andra mager och oförstående och det är verkligen inte bra för någon. Verkligen askasst. Bajsdåligt. Och jag är så trött på alla mina arbetskamraters ursäkter och konstiga föreställningar kring detta. Människor som inte fattar vad som är verkligt viktigt att lägga pengarna på och det är fan i mig inte en ny bil. Lär känna ditt barn och investera i din relation för i helvete! Du är inte oersättlig. Du kan göra karriär senare. Det går faktiskt. Vi kvinnor gör (i princip alltid) den prioriteringen varje gång vi får barn. Och om det inte går, så lär du nog ändå inte ligga på din dödsbädd och fundera på varför du gjorde det där dåliga karriärsdraget och var hemma med ditt barn. Varför du inte har lite fler pengar på hög. Och ja, jag förstår att alla inte har råd att unna sig den lyxen. Att det finns många människor runt om i Sverige som kämpar för att få vardagen att gå ihop och måste prioritera därefter. Men mina vänner (inte alla dock) och kollegor är lång ifrån dessa människor. De har råd – de har bara väldigt risiga prioriteringar. Och det provocerar mig.