Nytändning

Det var ljuvligt att ha barnvakt över natten och helgen blev en nytändning på många sätt. Jag sitter här på jobbet och känner mig fylld av energi. Tänk vad 24 timmar av egen disponerad tid kan göra för känslan av att ha kontroll på tillvaron, känslan av energi och tillförsikt. Vi inledde med en plågsam, men nödvändig, vända på stan. Lite farsdagsshopping och en grusad förhoppning om att hitta något nytt att ha på mig. Jag handlar bäst under tidspress på lunchrasten. Det är bara att inse. Jag blir uttråkad och tycker allt är fult efter en timmes strosande. Det känns lyxigt på förhand, men när jag väl är där vill jag bara därifrån. Därefter en vända till mataffären för lite oxfilé och annat gott till kvällens middag. På bussen hem bestämde jag mig för att sluta med mina ursäkter, ta min slitna kropp på allvar och börja träna. Vi har ett superbra litet gym i huset bredvid. Jag köpte kort dit i slutet på sommaren och har fortfarande inte tagit mig dit en enda gång. Inte en enda gång. Trots axselvärk och magvärk och ryggvärk. Vad är det för fel på mig? Jag glömmer gång på gång har bra jag mår av att träna. Hur mycket energi jag får. Varför är det så?? Jag vet ju att jag behöver träna för att må bra. Men det ska det bli ändring på nu. Tre inplanderade träningspass denna vecka. Minsann! Medan jag gick och tränade lagade maken en härlig oxfilépasta. Det var helt fantastiskt att träna igen och det var med en härlig känsla i kroppen jag satte mig till bords. Till pastan drack vi en helt fantastisk Brunello som vi köpte på en gård utanför Montalcino för fyra år sedan. Söndagsmorgonen började med en lång farsdagsfrukost, ytterligare ett träningspass och sedan en god lunch innan det var dags att åka och hämta småtrollen som hade haft det fantastiskt bra hos farmor och farfar. Tittat på hästar, läst böcker och lekt i koja så det stod härliga till. Och jag lyckades andas och mota bort det dåliga mamma-samvetet hela helgen och bara njuta. Är mycket nöjd med mig själv!

Maken hemma igen – och samvetsfråga

Nu är maken hemma igen. Ordningen återställd. Veckan var galen med först maken borta från måndag morgon till onsdag natt, sedan tjejmiddag för mig på torsdag och stor tjusig jobbmiddag på fredagen. Jag höll ut till halv tio, sedan gick jag hem. Då hade jag sovit fem timmar natten mellan tordag och fredag och sedan gått på föreläsningar hela dagen och varit ubersocial tretton timmar i sträck. Jag var slut som artist och ville bara hem till mysbyxorna. Ingen mer skumpa, inget mer glam, bara makens varma famn och mysbyxor. Så jag gick. Och det var så skönt att inse att man får det. Man måste inte alltid göra det som förväntas – utan ibland får man faktiskt göra precis det man vill. För en duktig flicka som mig är det en väldigt märklig tanke. Jag måste våga tänka sådana tankar lite oftare. 

Idag kommer bror och hans sambo på middag och jag längar massor. Han har varit borta i en månad med sitt jobb och det är alldeles för lång tid. På tok för lång. Och det ska bli fantastiskt härligt att få ses igen! 

För oss är egen tid var tredje vecka egentligen lagom ofta - med barn som övernattar hos mormor eller farmor.  Och om vi vill kan vi ha det så, för de ställer mer än gärna upp som barnvakt. Det blir oftast inte så, men kanske en gång i månaden, var femte vecka. Lyxigt, men också en grogrund för dåligt samvete förståss. Ibland känns det som om alla andra orkar så mycket mer och aldrig behöver egen tid. Har ofta har ni barnvakt, eller skulle vilja ha barnvakt om ni fick välja helt själva och barnen fick vara hos någon som de är trygga med och tycker om att vara hos?

Paris vs. tidsomställningsbarn…

Maken är med jobbet i Paris. Har ont i magen för att han lämnar mig och barnen hemma och åker mitt i tidsomställning, morgonvakningar, höstrusk och allt annat som gör vårt liv lite jobbigt just nu. Dessutom får han lite ont i hjärtat över att behöva vara borta från barnen i flera dagar. Lite jobbigt och lite ont i hjärtat och lite, lite ljuvligt – gissar jag - med vuxenliv och vuxentid. Jag är hemma och balanserar vardagen med både hämtningar och lämningar. Lagar fiskgryta med ena handen medan den andra bär ett hungerledset barn, som inte alls förstår varför de helt plötsligt inte får middag förrän klockan 18.00. Inte alls förstår att de som bestämmer har bestämt att klockan inte alls är 18.00 utan 17. oo. Nu har de slocknat dock de söta små liven. Efter bad i badbaljan, och sagor och dans till nya pop-boken. De älskar att dansa och så fort den drar igång sina sånger står de bredvid och knixar med höften. Lilla S tycker även att det hör till att stampa med foten. Lite jobbigt och lite ont i hjärtat och lite ljuvligt för mig med - fast på ett helt annat sätt och av helt andra orsaker. De pratar fortfarande inte så mycket, men de förstår desto mer och det märks stor skillnad bara den senaste månaden. Nu lämnar de böcker till mamma, pappa, morfar, farmor m. fl. om man ber dem. Det är uppenbart att de förstår. Så häftigt. Längtar till när vi kan prata mer med dem, när vi får höra deras funderingar.

Olika förväntningar på mammor och pappor

Många gånger sen jag började jobba igen har jag fått frågan vad min man jobbar med. Många gånger fler än innan vi fick barn. Frågan har ställts i samband med frågor om hur det går för mig att kombinera mitt krävande jobb med en familj. Frågor som överhuvudtaget inte ställs till mina manliga kollegor. Det förutsätts hantera kombinationen utmärkt genom att jobba precis som innan - med stöd av en fru som inte alls jobbar precis som innan. Frågan om min man jobb ställs när jag svarar att vi pusslar och hjälps åt och att det faktiskt går riktigt bra. Då frågar de vad han jobbar med för att – såsom jag uppfattar det – söka förklaringen där. Hade han varit snickare hade de nog nöjt sig med det svaret och tänkt att det var därför det gick. För att det i deras värld betyder att han då hade haft ett jobb som inte krävde så mycket och som gjorde att han kunde vara hemma mer. Eller så är det bara mina fördomar om mina arbetskamraters förutfattade meningar som gör att jag tror att de tänker så. När jag svarar att han han är ** och således i deras ögon har ett krävande jobb, så blir blir de ännu mer undrande över hur det går. Intressantast med detta tycker jag är att ingen, absolut ingen har frågat min man vad jag jobbar med i samma diskussioner, som för övrigt är mycket mindre förekommande för honom. Irriterande att det är så stor skillnad. Oerhört irriterande. Det rycker i min högra röda strumpa…

Nästa sak som är irriterande är att jag redan nu tycker mig märka vissa skillnader i hur jag och min man blir bemött av pedagogerna på förskolan. Igår var fjärde gången som en av pedagogerna påpekade att vi måste öva på att hantera och klä på båda barnen själva i den halvklara byggarbetsplats som kapprummet på förskolan fortfarande är. Det var första gången som jag bad någon av dem om hjälp när jag hämtade. Min man har bett dem om hjälp många gånger och har inte en enda gång – såvitt han kommer ihåg – fått detta påpekat för sig. Kan ju vara en slump, men det känns inte riktigt så. Sen tror jag iof att han är mindre känslig än jag och om de har sagt något någon gång till honom har har inte brytt sig. Men fyra gånger!

Söndagslugn och storm

Sitter i köket och skriver. Far och son är och handlar mat inför veckan. Veckomatsedeln är fixad. Dottern sitter i knät och pratar i telefon. Eller egentligen i hennes fars bankinloggningsmojäng, men vad är egentligen skillanden? Vi har läst två böcker i lugn och ro utan att bror har kommit för att ta boken. Sofie Zelmani i bakgrunden. Jag funderar på att baka ett bröd, eftersom vi ändå ska ha på ugnen. Första gången vi delar på dem en lite längre tid och vi måste göra det mer. Märker att de behöver det. Få helt egen tid med mamma eller pappa och vi behöver det. Egen tid. Osplittrad egentid med ett av barnen. Mys. I övrigt har det kaos i familjen Ribbolita idag. De tjuvsomnade innan lunch och vägrade sedan somna efter lunch trots att de var toktrötta. Gråt och skrik och trötta föräldrar. Efter mellisen somnade de äntligen. Nu är lugnet efter stormen. Huvudvärken håller på att släppa.

Adoptionsfråga

En fråga till er som har adopterat, eller ska adoptera och som läser här ibland. Hur skulle ni vilja att vänner respektive bekanta bemötte/bemöter er när ni berättar att ni är mitt uppe i en adoptionsprocessen?

Jag ställdes själv inför detta tidigare i morse och tyckte att det var så svårt att svara bra. Så att allt jag vet rymdes i svaret och att det också rymdes att jag inte vet alls och förstår att jag inte vet alls. Det var apropå en gemensam bekant S och jag svarade inte till henne utan till vår gemensamma bekanta N som hade berättat om att S och hennes man stod i kö för att få adoptera:

”Vad tungt och sorgligt för dem med all väntan. En liten ljuspunkt att det går snabbare i Finland att adoptera (vilket jag iof inte tror att det gör men vår gemensamma bekanta påstod N). Längtansbarn får man vänta länge nog på ändå.”

Och det kändes så fjuttigt. Jag ville inte beklaga (eftersom det är fantastiskt att det snart ska få ett barn), men samtidigt skriva att jag förstod att de gått igenom en jobbig process för att nå dit de är idag. Samtidigt ville jag inte skriva något klämkäckt ”vad spännande” och på så sätt reducera allt det andra. Samtidigt ville jag förmedla min känsla av att det var fantastiskt att de faktiskt skulle få bli föräldrar (även om när fortfarande låg i en oviss framtid).  Svårt var det och jag vet inte om det blev så bra till slut. Hur skulle ni velat att jag svarat (om ni hade varit S och fått del av svaret)?

Nu kan de själva – separationsångest

Torsdag och fredag var de själva på förskolan och vi var stand-by fem minuter därifrån. Det gick strålande. De åt, lekte och sov på madrassen som om de aldrig hade gjort något annat. Lilla J blev lite ledsen när jag gick båda dagarna, men lilla S bara fortsatte leka. Undrade vad som var grejen, mamma kom väl tillbaka. Idag hade det gått ännu bättre att lämna, båda fortsatte leka och maken kunde bara glida därifrån. När jag kom dit var det sång och dans. De dansade glatt med, men lilla S sprang och satte sig i mitt knä så fort som han såg mig. Lilla J fortsatte dansa och tittade inte ens åt mitt håll. Det är underbart att det går så bra. Det är underbart att pedagogerna känns så bra. Lilla S och lilla J är så  redo för detta och det känns redan som om de har utvecklats massor. De är glada och ville inte gå hem när jag kom. Den enda som inte är redo är jag - i hjärtat. Det gör ont. Vill vara vi i familjebubblan lite till. Bara vi. Att de ska vara med oss som älskar dem och bara dem hela dagarna. Som kommer ihåg allt de gjort, som kan berätta allt. Som aldrig låter dem leka själva i ett hörn, medan andra barn tas om hand. Att de inte ska riskera att göra illa sig, utan att vi som älskar dem finns där att trösta. Finns där för att skydda dem mot de stora barnen. Vill att de fullt ut ska vara en del av oss bara lite, lite, längre. Inte vara egna individer riktigt ännu. Separationsångest. Det ska gå över har jag hört och jag vet ju förnuftsmässigt att det kommer bli toppen för dem och toppen för oss, nu ska bara hjärtat komma ifatt också.

På jobbet går det sjukt bra – förutom den lilla detaljen att det är aningen lurigt att både jobba heltid och skola in på halvtid. Av den anledningen är det skönt att inskolningen går mot sitt slut. Anar en VAB runt hörnet, men den dagen den sorgen.

Två trötta förskoletroll

Det har varit omtumlande för oss alla fyra med förskolestarten. Pedagogerna känns superbra. Trygga, duktiga och engagerade. Och det känns viktigast just nu. Lilla S och lilla J har storögt tittat på allt nytt. Vi har tittat storögt på dem. Våra två storisar. De har förundrats över alla nya leksaker, alla nya barn och alla nya föräldrar. Efter en timme har de suttit i vårt knä på fruktstunden och mumsat frukt och med stora ögon följt sången och vad de andra barnen gör. Ytterligare en timme senare har de varit vimmelkantiga av trötthet. Vi också av all anspänning. Då har vi vinglat därifrån. Imorgon är det första hela dagen vi ska vara där. Det ska bli intressant att se hur det går med lunchen och vilan. Från och med nu kommer vi turas om också. Vi kan inte båda vara där hela tiden. Det känns märkligt att jag ska vara själv där utan maken. Att han ska vara själv där utan mig. Ännu märkligare att småtrollen snart kommer att klara att vara själva där. Men den dagen kommer ju inom kort. Galenskap. Stackars maken tvingas ta första vilan själv. Jag har viktigt klientmöte som inte gick att stuva om. Han är lite nervös för det. Jag förstår honom och tycker att det är lika delar konstigt att inte kunna vara med och hjälpa som skönt att slippa vara med och hjälpa. De kommer att lära sig snabbt. Det är jag övertygad om. De är ju bra på att somna själva. Tror bara att de första gångerna kan bli mer pyjamasparty än vila. Med 12 barn på madrasser som inte har sovit på madrass själva tidigare och aldrig har sovit med varandra…  

Idag har jag handlat för en halv förmögenhet på POP inför hösten och vintern. Det känns mycket bra att de nu har en massa bra att ha på sig och bara en aning surt att det kostar så mycket som det gör med tanke på att man får vara glad om de inte hinner växa ur det innan våren kommer…

Förskolestart

Idag är sista dagen. Sista dagen som de bara får vara små. Som allt anpassas efter dem. Som de tas om hand hela dagarna av oss som älskar dem mest. Imorgon börjar de på förskolan. Det känns stort och sjukt läskigt och konstigt och skönt och ledsamt. Allt i en röra. Jag sitter här och känner mig gråtfärdig. Av vad vet jag inte riktigt. Allt sammanlagt tror jag. De är ju fortfarande så små. Men ändå tror jag verkligen att det är dags. Att de kommer att tycka att det är toppen. Att de behöver stimulans som vi har svårt att ge dem. De blir uttråkade snabbt nu. Ständigt nya äventyr, annars gnäll. Allt skall pillas på, slitas sönder, ätas på, klättras på, klättras under, utforskas. Vi hänger bara hjälpligt med. 16 månader och redan ska de ut i stora världen. För många barn på för få pedagoger. Oro över att något ska hända dem. Att de ska ramla och slå sig illa. Att någon ska vara dum. Men vi kan inte skydda dem från allt. Förståss. Ändå sitter jag här lipnödig. Över allt det läskiga, okontrollerbara. Och lite stolt. Över allt de redan kan. Över att de är så stora att de kommer att klara detta galant. Över att det bara är för mig att hänga med. Över att det börjar nu.

Pusselland

Vi är i pussellandet nu och det är uttröttande och märkligt. Förvirrande likt vårt gamla liv, men ändå är allt nytt. Vem tar nätterna när båda jobbar? När ska man hinna tvätta? Städa? Handla? Veckomatscheman, veckohandling, söndagsplanering av veckan. Om du tar morgonen på måndag och lagar mat på kvällen, tar jag tisdag morgon och onsdags matlagning. Jag är matt. Och nu är de ändå friska igen. Fantastiskt skönt efter över en veckas slit med vaknätter, matvägran, gnäll, gnäll och åter gnäll. Våra glada, gosbarn är tillbaka och ger också energi istället för att bara ta, ta, ta. Men ändå. Pussellandet är här för att stanna och jag är ovan och matt.

Mormor och farfar är här och passar och det går strålande. Förutom att de går varandra på nerverna ibland. Men de njuter av all tid med gostrollen och gostrollen i sin tur njuter av all tid med mormor och farfar. Det är väldigt skönt att det går så bra. Det dåliga samvetet är mindre påtagligt då. Men jag måste ju ändå ringa tre gånger per dag och kolla hur det går. Förståss. För det är ju konstigt att varken jag eller maken är med dem. Att mormor kan bestämma sig för att rönnbär är okej att äta (vilket kändes läskigt fast jag vet att det är ofarligt) och att farfar kan bära runt på lilla S hela dagen (trots att vi blir galna när han gör så). Och vi bestämmer inte allt. Och när vi kommer hem vet våra små helt plötsligt var örat sitter och näsan. Vem lärde dem det? Varför säger de bä när de leker med goselammet?

Om ni undrar över bloggtorkan är det för att i pussellandet finns det väldigt lite tid för blogginlägg…